Firande och frieriande

AIK vann i torsdags. Eftersom jag hade onda föraningar om att vi skulle förlora eller lira tråkigt oavgjort blev jag överlycklig över Lucas Valdemarins enda lilla mål mot bottenlaget GIF Sundsvall. Dumt överlycklig. Så dumt överlycklig att jag gick ut och firade segern två kvällar i rad. På det vanliga viset. Dans och trams. Sånt som oftast slutar olyckligt.

Men torsdagkvällen var lyckad. Väldigt mycket dans och alkoholfria drycker. Nyförvärvet eskorterade mig hela kvällen och försökte tappert dansa lika mycket och länge som jag. Få lirare klarar det så att han misslyckades var inte mer än väntat. Vi träffade förresten en lirare som inte kunde dansa alls. En back i ett Stockholmslag. Nämner inga namn. Nämner inget mer. Det finns inget mer att skriva om torsdagskvällen som lämpar sig i skrift. Men kul var det!

På fredagkvällen hamnade jag och nyförvärvet på ett ställe fullt av 15-20-åriga tjejer och killar. De dansande i väl könssegregerade klungor. Som folkdanserna i mitt gamla hemland i Nordafrika. Nyförvärvet kände sig offside i det sällskapet fast han bara är sisådaär 10 år äldre. Själv är jag van vid könssegregation och folkdans från gamla hemlandet. Åldersegregation är en svensk vana. Och vanor är till för att brytas. Jag är bra på det oxå. Bryta mot förväntade könsroller, åldersgränser, dansstilar etc. Jag är nästan alltid offside och har inga problem med det. Det är bara släktens problem med det som ger mig problem.

20 års ålderskillnad är inte heller mitt problem. Det är nyförvärvets problem. Han vill alltid försöka göra sig äldre än han är. Därför trivdes han inte med ungdomarna som påminde honom om att han fortfarande är ung. Han vill helst vara omgiven av moderliga kvinnor i min ålder. Igårkväll var jag helt ensam om denna moderliga ålder på dansgolvet. Och jag är för barnslig för att vara särskilt moderlig någon längre stund. Och det blev inte roligare för nyförvärvet när några killar flirtade och dansade väldigt intensivt med mig. Men vem kan klandra dem? Min afrikanska flätfrisyr i AIK:s färger är tydligen helt oemotståndlig för europeiska vita män. Och det är min frisörskas fel. Inte mitt!

Men en sak vet jag. Kvällen kunde bara sluta på ett sätt. Olyckligt. Svartsjukt olyckligt. Så nu har nyförvärvet friat. Han vill gifta sig med mig för att ha mig för sig själv. Han säger det inte rakt ut. Men det fattar en höna. Och giftermål är som vanligt den bästa och sämsta tänkbara lösningen.
Ronaldinha

PS. Jag ser redan släkten vifta med rött kort. Nyförvärvet är olämpligt på alla sätt och vis. Som vanligt.DS.

PPS. Och mig på rymmen från alltihop.Som vanligt.DDS.PPPS. Obotlig optimist som jag är inser jag genast fördelarna med mina dåliga vanor: jag kan inte blogga mig till döds! För jag lirar och kollar för mycket fotboll och dansar och festar mig igenom för många segrar för alldeles för många favoritlag för att hinna med att tänka och blogga för mycket. Och ikväll lirar Barcelona. DDDS.

PPPS. Obotlig optimist som jag är inser jag genast fördelarna med mina dåliga vanor: jag kan inte blogga mig till döds! För jag lirar och kollar för mycket fotboll och dansar och festar mig igenom för många segrar för alldeles för många favoritlag för att hinna med att tänka och blogga för mycket. Och ikväll lirar Barcelona. DDDS.

PPPPS.(Rekord i PS?)Sen tycker lilla Ronaldinha verkligen synd om Blondinbella/ Isabella Löwengrip. Till skillnad från den fiktive Mats Hård finns hon på riktigt. Och hon svimmar av bloggstress, stackarn! Jag vill ge henne ett gott råd: träna fotboll. Träna hårt. Lira i backlinjen. Då får du viktigare saker att tänka på än bloggen. Och det är aldrig läge att svimma i backlinjen.

Imorgon möter mitt och sonens familjelag kvarterets otäcka hundägare. Det blir tufft med alla skällande hundar på plan. Men det finns en vakant plats i startelvan för dig, Blondinbella. Som filmande forward, no offence intended. När du tränat upp dig lite mer kan vi diskutera backlinjen. Välkommen på plan!DDDDS.