Jag låtsades såklart som ingenting. Det gäller att utnyttja fördelarna med att vara mörkhyad muslimsk invandrar-kvinna med flätor och rosa kläder. Fördelarna är inte många, men de finns där när man behöver dem:
- Man kan låtsas som det regnar. (Det gjorde det oxå. Det var inte svårt att låtsas.)
- Man kan låtsas att man inte fattar svenska. (Man svarar på hemlandets tungomål och ler lika brett som vanligt. Inte heller svårt.)
- Man kan låtsas att man inte fattar fotboll. ( Jag klängde och tafsade lite på nyförvärvet och låtsades att han släpat med mig som kuttersmycke och maskot. Inte svårt. Ganska angenämnt småhångel.)
Det jobbiga var att IRL bli misstänkt för något jag är skyldig till i cyberspace. Och IRL oxå för den delen. Något som min "hedersamma" släkt inte ska känna till. Så vad gör jag nu? Jag kan ju inte stå på varenda match och låtsas som jag inte fattar fotboll. Ska jag stå och titta på andra saker än det som händer på plan? Klappa händerna vid fel tillfällen? I AIK-klacken? Fast det kan jag i och för sig komma undan med tack vare att jag ser ut som en sån där mörkhyad muslimsk invandrar-kvinna med flätor och rosa kläder som bara blivit medsläpad som kuttersmycke och maskot och antagligen inte vet vilket land hon är i eller vilka lag som lirar.
Men hur ska jag orka spela den rollen hela säsongen? Spelar redan för många IRL-roller. Duktiga arbetskraften. Schyssta kollegan. Snälla mamman. Roliga farmor. Fina muslimen. Vänliga släktingen. Fantastiska kokerskan. Otroliga städerskan. Gulliga väninnan. Och några till... Det finns inte mycket plats att bara vara den jag är IRL. Därför är IRL ett helvete.
Bara att gå på matcher och lira boll är för mycket för min släkt. Min ena farbror krävde i förra veckan att mina söner ska låsa in mig. Bara för att jag gått på Råsunda i år igen. Och gått på bio. En barnfilm. Men allt kan hända i en mörk biosalong. Och min farbror tror alltid det värsta om allt och alla. Om han verkligen visste det värsta jag ägnat mig åt på sistone, eller misstänkte det tillräckligt starkt, med något (o)tillförlitligt vittne som kan styrka hans misstankar, ja då blir det snart "släktträff". Den sortsen släktträff där man avkunnar dödsdom.
Min släkt ägnar sig ibland åt sånt. Det är det inte många släkter i mitt hemland som gör nuförtiden. Inte många släkter i Sverige heller, tror jag. Men halva min släkt är komplett retarderad. Dumma och farliga. Dålig kombination. Jag borde antagligen lägga ner bloggen. Lägga ner livet. För byta släkt har jag inte lyckats med än. Men det känns bättre när jag bloggat om bekymren. Och lever gör jag så länge Gud bestämmer. Gud som utmätt allas vår tid på jorden och sedan förhoppningsvis för oss till paradiset där detta livets enkla dribblingar och nöjen bara är bleka skuggor av paradisets underbara, smaragdgröna fotbollsplaner och överjordiska bicicletas. Inshallah. Ronaldinha
PS. Om du som frågade läser detta: Sluta fråga! Live and let live. Så länge det varar.DS.